Smultris Bildbesatt

Mitt förra inlägg retade tydligen upp en av mina fotovänner, kanske med all rätt då jag gnällde över min ålder och hon är några år äldre än mig.

Men för att förtydliga ifall något var oklart nedan (för mig var det klart men jag visste ju vad det handlade om) så handlade allt om mig och min ångest, om mina svårigheter och min dödsångest, om att ta sig igenom jobbiga saker för att nå ett mål. Jag är en tjej som gått igenom obehagliga saker i livet vilket har fått mig att bli den jag är, en rätt osäker och rädd människa som aldrig provar något nytt i en miljö dör jag inte känner mig trygg. Jag har i alla år låtit bli att göra saker jag egentligen vill göra pga min ångest, för att jag blir så nervös och orolig. Hellre trygg hemma än osäker borta har varit min livsfilosofi.

Det har ju tyvärr också medfört att jag gått 38 år genom livet och undvikit saker.

Så när jag nedan skriver: ”20-årsåldern gick mig rätt förbi, på alla sätt. Att en 40-årig kropp aldrig kan bli fit och fast som en 20-åring” så handlar det om MIG och inte om folk över 40 eller 50. Det handlar om att ha stått och sett på medan alla lever livet, medan mitt liv tickar på och jag står bredvid och ser på. Som lite i en bubbla utanför. Och jag vet ju att alla kroppar kan bli vältränade oavsett ålder, att det handlar om engagemang och hårt slit.

Så, missförstå mina ord rätt.

Jag känner det som att jag har slängt bort så jävla många år, hela min ungdom, på att stå och vara rädd. Och jag känner mig avundsjuk på 20-åringar som tar vara på sitt liv, sina kroppar och sitt livsinnehåll. Jag gjorde inte det för jag hade fullt upp med att beskydda mig och ta mig igenom ett helvete så den tiden var bara en ”passage” för mig.

Nu i dagarna har jag bestämt mig för att börja träna, på riktigt och jag är så sjukt stolt över beslutet och mig själv. För mig innebär att gå till gymmet en enorm psykisk kraftansträngning, speciellt att gå dit själv. Jag är rädd för allt. Att gå dit ensam utan att hitta, utan att veta EXAKT vilken dörr jag ska gå igenom, exakt hur man gör vid incheckning, har dom ett lås att hyra ut, ska jag ta med mig träningsskor in i yogarummet eller lämna dom i skåpet, törs jag köa vid maskinerna om det är fullt, törs jag använda maskinerna när jag inte kan någonting alls och det står vant träningsfolk bredvid. Kommer alla titta på mig och skaka på huvudet och tyst tänka att jag är en looser.

Detta är säkert svårt att förstå för en människa med gott självförtroende men för mig är detta livet, såna här tankar snurrar i mitt huvud hela tiden, för varje ny sak jag gör.

Idag ska jag gå ensam på yoga på ett ställe jag aldrig varit förut med människor jag aldrig träffat och det som oroar mig mest i denna stund är; ”-Vart går jag in någonstans”

Så nej, jag anser inte att personer i 50-årsdåldern är gaggiga, värdelösa, rynkiga, fula och totalt ointressanta. Snälla, läs mitt inlägg en gång till men utifrån en annan människas ögon istället.

Må gott kära läsare för det ska jag göra. Ikväll ska jag bestiga berg.