Dagen då mitt hjärta gick sönder

Jag är mentalt och fysiskt utmattad. Jag bara gråter och kan inte sluta. Jag saknar min lilla gris så det gör ont. Mina djur är mina älsklingar, jag älskar alla lika mycket oavsett storlek.

Personligheten och tamheten som Nakenfis hade var något jag tog för givet. Hon stod på bakbenen när jag sträckte fram handen, hon gosade och lät sig bli tvättad utav båda hundarna. Hon var alltid med när vi fixade hemma. Jag saknar hennes ständiga prat med mig, det är så tyst nu.

Idag hämtade jag en omplaceringsgris på 1 år. En liten rädd rackare som nästan fick en hjärtattack när hundarna ville stoppa fram långnäsorna som dom alltid gör. Jag tänkte inte på att min Nakenfis var uppvuxen med hundarna och inte var rädd för dom så när den nya grisen blev så rädd så kom saknaden över mig igen. Kommer jag kunna få henne lika cool och orädd som min älskade marsipangris?

Kommer jag kunna få henne att leka runt på golvet samtidigt som hundarna ligger mitt i och jag brassar mat i fullt ös?

Jag tror jag lyckades få Nakenfis väldigt speciell och kanske kan det vara svårt att få en redan vuxen marsvinstjej att bli så tam som min var?

Hur mycket kan man sakna en liten personlighet egentligen. Mitt hjärta har brustit!

image image

This entry was posted in Dagbok.