Vad är väl en bal på slottet

Människor runt mig går bort, människor som jag både älskar och människor jag ”bara har en lättare” relation till,  andra vänner, flertalet av dom ligger på sjukhus av diverse olika anledningar. Min bästa vän i världen kämpar med sin egen sorg och jag står bredvid, biter ihop, håller ihop, tröstar tyst.
Samtidigt har jag gått igenom egna saker som jag inte pratar med folk om, saker som är privata, om en barndom som påverkade hela mig och hur det fortsatte i vuxen ålder innan jag satte stopp.

Just nu pendlar livet mellan fantastiskt och ett trauma.

Jag är en kontrollerad tjej, visar inte insidan även fast folk tror att jag visar just insidan. Jag är en kontrollerad människa som visar det folk vill se.
Jag är så jävla bra, jag håller ihop. Alla.

Men jag?

Håller alltid ihop, aldrig isär.

Så, igår drog jag ut en tand till, jag hade berättat att jag är svårbedövad men sist gick det skitbra, det räckte med 3 sprutor och jag kände ingenting. Igår räckte inte 3 sprutor, tanden började ruckas och slitas i. Jag kände allt och skrek stopp. En spruta till, väntan, bortpetning och det gjorde ont, jag försökte stå ut men till slut pallade jag inte mer smärta, det spred sig ut i nacken och blodet smakade järn. Femte sprutan, väntan, upprepning, blodsmak och en känsla av hur tortyroffer har det. Sjätte sprutan, tanden gungade löst men den gick inte att få bort. Tandläkaren pausar, ringer en annan patient, småpratar med sköterskan om julmiddagen och väntar på att den sjunde sprutan ska ge effekt.
Jag bara ler och ber om förlåtelse för att jag är en svårbedövad patient, jag skrattar och skojar med personalen och berömmer dom för deras fina arbete. Sista försöket, jag kommer inte få mer sprutor för 5 sprutor är max och dom har redan gett mig 7 stycken.
Tanden petas bort och jag kände allt men var då rätt avtrubbad. Skakig av all bedövning och förvirrad av stesoliden svepte jag runt på Ica för att köpa mjukt bröd och soppa, kände mig trots allt ganska lugn ända till Daniel började fnissa och torka mig om munnen. Jag är glad att jag inte såg mig själv just då, lite småblodig gick jag runt med ett papper för munnen medan jag handlade 😛

Jag hade svårt att somna inatt för mina tankar gick hela tiden tillbaka till hur det kändes när tandläkaren försökte dra ut min tand och bedövningen inte tagit, om och om igen spelades scenariot om i huvudet som en film på repeat. Pust.

Idag tror jag att en person är arg på mig för att jag inte svarat på ett sms i tid och jag har ångest för det. Ångest är det jag är bäst på, ett riktigt jävla proffs.

Sån är jag!

Mitt i allt detta vill jag bara säga; jag klagar inte, jag bara berättar. Och jag orkar inte hålla käften längre, orkar inte spela oberörd och ytlig.
Om en halvtimme kommer jag vara samlad och oberörd igen, redigera lite foton åt folk som väntar och och ha ångest över att ha publicerat detta privata inlägg.

Sån är jag!

lykta2

Ur; Jennys perspektiv

Jag har tidigare gnällt lite över att jag aldrig finns med på familjebilder, festbilder, dopbilder eller bröllopsbilder. Att jag alltid är den som fotar och folk förlitar sig på mina bilder, det är lite som att inte finnas med. En patetisk känsla av något slags utanförskap. Min svägerska Sofia skrev en gång som kommentar på just detta: –Men vi kommer ju alla minnas dig som den som tog alla de fina bilderna. (tack)

MEN; här kommer några foton på mig tagna av ett proffs, utav en bröllopsfotograf som är så otroligt duktig på sitt arbete. Hon hittar magin i varenda foto hon tar, allt ifrån bröllopsbilder till enkla stilleben, hennes foton skapar ett inre lugn.

Från Ulrika och Björns bröllop i Somras:

jaggäst jaggäst2 jaggäst3 jaggäst4 jaggäst5 jaggäst6 jaggäst7 jaggäst8 jaggäst9 jaggäst10

Foton: Jennys perspektiv

Om att göra av med alla pengar utan att ha fått njuta av det

12000:- på tandläkarkostnader, alldeles för många tusenlappar på bilreparationer, revisorsfaktura, materialinköp, rygg och fotskador, utdragna tänder, smärta, gråt, träningsförbud vecka på vecka på månad och som resultat av det nån slags fobi för att våga sig tillbaka till gymmet.

Ett totalt känslomässigt förfall.

Och ett fysiskt nederlag då träningen har fått vara tvunget halvhjärtad.

När jag tränar äter jag bra och när jag inte tränar så äter jag riktigt uselt, dålig kombo men sjukt svår att bryta.

höstlördag8 höstlördag4

Jag har fortfarande väldigt ont efter jag drog ut tanden i tisdags och äter smärtstillande var fjärde timme och nu på fredag ska jag dra ut nästa tand. Tusenlapparna riktigt går upp i rök och jag kan inte göra annat än att se på. Ibland hamnar man i situationer när det bara är att gilla läget, tandhälsan behövde akut åtgärdas så efter ett dygn av att bara försöka hålla mig vid liv och inte vilja dö utav en läskig uppgivenhet så vande jag mig sakta vid att behöva möta en av mina största rädslor. Tandläkarbesök. Många sådana.
Idag är jag den stoltaste tandvårdsrädda tjejen nånsin, att överkomma en sådan livslång skräck och faktiskt känna att vid nästa besök så kommer jag inte ens behöva ta stesolid, det är faktiskt en stor grej.

höstlördag6höstlördag3

I lördags hade jag en bra dag, jag vaknade tidigt och stack ner till Flex för ett ben och ryggpass, jag orkar inte lika tunga vikter som innan (såklart) då styrka är en färskvara men jag satsar på att träna upp tekniken istället och försöka att inte vara besviken på mig själv. Från att ha maxat 100 kg i knäböj så kör jag 40 kg cleana istället. Teknik är svårt, ena benet sviktar mer än det andra men det jobbas det på i liggande benpressen, ett ben i taget på 50 kg (plus slädens vikt). Det är svårt att stabilisera kroppen när man är så mycket svagare/starkare på ena sidan. Alltså blir det mer enbensövningar nu helt enkelt. Jag är ju inte ens 1 år gammal i styrka men detta är min egen tolkning av vad jag behöver arbeta på.

höstlördag1

Direkt efter träningen åkte jag och Danne till Scandinavian Photo för att köpa en ny trådlös fjärr då alla mina ballat ur, den dyraste för 2000:- funkar bara när den själv vill så den har blivit en bitter fiende till mig. Hemåt igen, en underbar prommis med make och hundar i höstsol, slutet på November men fortfarande så varmt ute, magiskt. Jag sover fortfarande lika dåligt som jag alltid gjort så jag unnade mig en eftermiddagsvila på 2 timmar innan jag satte igång med lussebullsbaket. Det var en bra dag igår, en riktig riktigt bra dag som avslutades med 6 avsnitt av ”The Carrie Diaries”.

höstlördag7höstlördag5höstlördag12höstlördag11höstlördag10höstlördag9

Sen måste jag bara ta och hylla min fantastiske make som är en ängel när det gäller att ta hand om mig. Han kör mig fram och tillbaka överallt, han hämtar värktabletter och fixar för mig när jag ligger och kvider av värk, han tar alla promenader med hundarna och så älskar han mig oavsett min status. Det är fan kärlek 😉

Nu är det tajm för att åka till min fina salong och sköta fötter och göra lite nya naglar på mina stammisar.

This entry was posted in Dagbok.

Om minnen som betyder allt

Jag hittade gamla bilder på en gammal dator och massor av vackra minnen kom tillbaka.

Vi firade 1 år och Daniel överraskade mig med att ha hyrt en stuga i Ljömsebo, det var i slutet av Maj och det var högsommarvärme. Vi badade tillsammans med hundarna, drack öl, vin och grillade. Det var ren magi och jag var lycklig men lyckligare skulle jag bli för när det var dags för middag så kunde Daniel inte hålla sig längre. Så på våra förlovningsringar står det 30/5-09 men vi förlovade oss dagen innan <3
En förlovning kan man verkligen kalla för överraskning.

frieritsolnedgångenbudapest-380fiskelyckamyrslok

Före och efter-bilder…

Jag har utlovat lite före och efter-bilder, så… Jag har rotat lite bland fotona jag tagit under resans gång. Jag började träna i Mars 2013 så första bilden är en total före-bild och den andra bilden är tagen 5 månader senare, alltså i Augusti.

Det som är lite tragiskt med förebilden är att det förfallet gick så otroligt snabbt, från att ha varit en tjej med en schysst kropp och en rumpa som jag fick komplimanger för så gick jag upp 15 kilo pga av Hashimotos Tyreodit och tyngdkraften pga; högre ålder. Det är bara att inse; man har inte en 20-årings kropp när man är nästan 40 år (om man inte håller kroppen i trim med träning). En dag fick jag helt enkelt nog och hoppade direkt på styrketräning (som ni såklart vet vid det här laget).

Jag kör ingen cardio då jag är ute efter att bygga big muscles. Cardio kommer enbart in vid deff men nu är det fan bulk som gäller 😀
I vilket fall som helst så är det en skön känsla att se en skillnad på kroppen, det fattar ju vem som helst. Och jag börjar känna igen mig själv, så som jag brukade se ut innan jag blev såpass sjuk som jag var, innan kroppen började brytas ner och vikten byggas upp, innan musklerna skrek av kramper och smärta, hjärtat som slog för långsamt, pulsen som ständigt var så låg att sköterskorna fick försöka 2-3 gånger innan dom kunde känna pulsen, håret som lossnade och jag hade en fullt utbredd panik i hela min kropp. Jag levde på sparlåga och jag såg mitt förfall men kunde inte göra något åt det. Sen kom Levaxinet in i bilden och jag började en lång väg mot tillfrisknande och nu har jag hamnat här.

Förebilden är en röv som mer liknar en platt-tv.

Senare under dagen ska jag ta en ny bild då det är över 3 månader som denna efter-bild togs.

föreefter

This entry was posted in Dagbok.