Nebulosa

du var ett svart hål en fallande stjärna
ett sprängt partikelfält en evighet
bakom universums ände
fanns en utopi, en illusion

och jag; en välbevarad hemlighet
för dig att hålla dold
för friheten och för din eftervärld

mitt vakuum är här och nu
i periferin

blundar säger;
du kan inte le sådär när det känns såhär

inuti

går jag sönder

vg

Astrofoto och Lighttrails

Mitt liv är ett ständigt kaos och jag befinner mig i en trötthet so jag inte kan ta mig ur, jag är trött precis hela tiden och har varit i flera år. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover, jag ör ändå lika trött. När jag vaknar så undrar jag hur jag ska ta mig igenom dagen då tröttheten är smärtsam. Jag fick diagnosen utmattningssyndrom för ca 3 år sedan när jag gick i kbt och fick små saker att ändra på i mitt arbete och i mitt liv. Dessvärre har jag inte ändrat sättet jag arbetar på utan jobbar fortfarande utan raster och utan lunch, det är mitt eget val och jag har valt att vara produktiv och ta emot kunder istället för att sitta av tiden. Att jobba på det sättet tär på både psyke och kropp.
Men det är inte synd om mig då jag valt mitt arbete helt själv, jag älskar mitt arbete. Jag har bara svårt att ta mig ur en ond cirkel och jag vet inte hur jag ska hitta stunder av lycka och harmoni, jag är totalt tom inuti, dränerad.

Hitta tid för återhämtning sa terapeuten. Fota, ta promenader med hundarna osv. Inget av detta har gett mig någonting och jag känner ingen glädje. Visst kan jag börja ta 30 minuters lunch om dagen men jag tror knappast att det ger mig orken och glädjen tillbaka.

Häromnatten tog jag mig ut för att prova på astrofotografering, en fotogenre som jag imponeras av men aldrig ens velat prova då det verkar alldeles för avancerat. Men nu fick jag känna på hur fascinerande astro och nattfotografering kan vara och jag har längtat tillbaka ut varje minut sen dess. Jag känner starkt att detta är något jag kan hitta lugnet i, glädjen och kanske återhämtning. Om jag har tur så blir detta en vändpunkt för mig.

Att stå där i kolsvarta natten med vinden som kyler ner fingrarna så att dom knappt går att röra medan kamerans slutare är öppen i 10 sekunder och du kan inte se någonting annat än svart… och efter en stund se hur bilden på displayen framträder och det ser bra ut, det ser fantastiskt ut. Himlavalvet med stjärnkluster och galaxer är ren magi och där någonstans ska jag försöka hitta tillbaka till mig själv.

Nikon D800
Sigma Art 35mm
F/1.6
10 sek
ISO-800
Exponeringskompensation -3

astro1web2

Nikon D800
Sigma Art 35mm
F/8
1.6 sek
ISO-800
Exponeringskompensation -3

astro3web

Lowkey photography

Nikon D800

Sigma art 35mm

 

Det går så mycket trender i fotografi just nu och väldigt länge har det varit modernt med väldigt ljusa och överexponerade bilder. Jag tycker absolut att det är vackert och fotar också ljusa bilder. Men det jag brann för i början av min fotografering är välexponerade och lite mörkare bilder. Detta är ett självporträtt taget i förbifarten helt utan intention att bli något. Men det blev något med hjälp av CS.

Det här är jag, rakt upp och ner utan smink eller förskönande belysning. Livslinjern får tala sitt eget språk.

Vad tycker du om denna typ av fotografier?

image

10/5-2015-ett foto om dagen

Ett foto om dagen-projektet går åt helvete.

Jag finner inte nån inspiration att anstränga mig heller för den delen. Ingen läser ändå bloggar längre om man inte är en ”storbloggare” som bloggar/twittrar/instagrammar hashtags som #nellypoolparty. Folk blottar istället sina liv på Facebook en sisådär 35 gånger om dagen, skriver till sin ”älskling” offentligt istället för att säga det du vill säga direkt till hens face, folks liv är fantastiska. Right?

Mitt liv är också rätt fantastiskt men jag tror inte jag har behovet att skrika ut det till världen, jag tror dessvärre att de människor som hela tiden ska berätta om sin bästa kärlek precis hela tiden tyvärr inte har det så bra som dom vill påskina.

Jag facebookar om mina underbara skogspromenader istället för underbara middagar med bästa den eller den, jag facebookar lite skämtsamt om fredagsmyset med min nya cykel eller med hundarna istället för party med bästa Peter, Niklas, Anne, Sune eller Britta. Min man är inte bättre än någon annan så jag behöver inte hävda det heller, men han är den bästa för mig. Han är min och vårt liv är vårt, vissa delar av vårt liv delar jag med er men långt ifrån allt.

image

Just nu är min make i Spanien och jag är ensam med hundarna, mitt humör växlar mellan sprudlande lyckligt och depressivt. Jag har fått en ny soffa, begagnad men som ny. Grå, stor och otroligt bekväm. Skitsnygg. Jag har även gjort en myshörna i sovrummet där jag  sitter och skriver nu, divanen fick ta plats i hörnan bredvid sängen, så jäkla perfekt.

image

I fredags joggade jag en  2,5-kilometers-runda med hundarna direkt efter jobbet, igår tog jag racern på en 8-kilometer kort sväng och idag joggade vi skogsrundan igen. Jag måste jobba upp min icke befintliga kondition men det är tufft. Min sjukdom vill inte aktivera kroppen på det sättet, min sjukdom (Hashimotos Tyreodit) skapar en mjölksyra i musklerna som inte är normal och jag hatar det. Jag vill skrika till alla att jag faktiskt är en superaktiv människa som alltid är igång trots att kroppen sviker. Trots att musklerna skriker av utmattning och får mig att vilja lägga mig ner på plats så fortsätter jag att  vandra i terräng, försöka lära mig jogga, cykla snabbt och långt, jag fortsätter rörelsen fast min kropp svider av mjölksyran. Jag fattar verkligen inte varför jag ska ha åkt på en sån jävla nitlott i det endokrina systemet. Karma kanske, jag var kanske en riktig jävla elaking i mitt tidigare liv

 

Så, där fick ni en dos av ”privatliv”.

 

Jag har ett fantastisk liv… Men det kommer fan inte gratis!

 

IMG_20150509_121124